I år har världen riktat sin uppmärksamhet mot Vancouver i Kanada. Det har för det mesta handlat om skidbackar, snöbrist och medaljhopp. Men staden är mer än OS-arrangör. Vancouver används ofta som det goda exemplet på hur man bygger en hållbar, trivsam storstadsmiljö.

I Vancouvers innerstad bor man tätare än på Manhattan men området hyllas trots detta, eller kanske tack vare detta, som en av de bästa livsmiljöerna i världen. Staden toppar ständigt listan över världens bästa städer att leva i. Rankningen genomförs av The Economist Intelligence Unit, och i bedömningen väger man in faktorer som hälsovård, stabilitet, kultur, miljö, utbildning och infrastruktur.

Stadens unika uppbyggnad har gett namn till uttrycket Vancouverism vilket kan beskrivas som ett koncept för hur man kan leva tätt men ändå trivsamt. Vancouvers innerstad har fördubblat sin befolkning på 15 år. Men staden, som ligger inklämd mellan Stilla havet och Klippiga bergen, har klarat den snabba expansionen smidigt. Bland annat tack vare att man inte har satsat på bilen som det självklara transportmedlet. Istället har man satsat på en väl utbyggd kollektivtrafik, cykelleder och gott om offentliga ytor. Vancouvers har byggts enligt modellen blandbebyggelse med kommersiella lokaler i bottenvåningarna och smala höga bostadshus ovanpå. Bottenvåningarna fyller ofta upp hela kvarteren vilket ger känslan av att man befinner sig i en levande social stad. Bostadshusen på våningarna ovanför byggs däremot åtskilda från varandra för att behålla sol och utsiktsvyer.

Motsatsen till Vancouvermodellen kan sägas vara Urban Sprawl. Det är en utbredd stad som karaktäriseras av avskilda förorter, bilpendling och segregation. Enligt den modellen har de flesta moderna Nordamerikanska städer byggts, och Vancouver är alltså i sammanhanget ganska unik. Men modellen att bygga täta blandstäder som bygger på kollektiv- och cykeltrafik istället för biltrafik sprider sig till snabbt växande städer över jorden.