I arbetsgruppen för Kvillebäcken håller vi på att diskutera hur vi ska lösa återvinningen av sopor på bästa sätt. Det kommer att bli ett sopsugssystem i hela området med biologiskt, tidningar och restavfall.  Men hur ska vi försöka lösa övriga fraktioner så att inte det som kan återvinnas, går i sopsugen?

Min bana som återvinningens drottning, började egentligen ganska ofrivilligt i Alingsås 1990. Jag hade två blöjbarn och soporna fick inte plats i soptunnan, så jag var helt enkelt tvungen börja sortera. Jag gick ut lite löst med att sortera glas, tidningar och papper. Åren gick och jag försökte lägga till någon fraktion ungefär vartannat år. Sen blev det alltså så småningom också kartonger, mjölkförpackningar, plast och metaller. När jag sedan bodde i Högsbo fanns det väldigt många återvinningsplatser i närheten, så det var lätt att gå förbi och återvinna. Det enda jag inte återvann var det biologiska avfallet, eftersom den fastighetsägaren som jag hade fortfarande hade sopnedkasten kvar och inte tillhandahöll sortering för kompost.

När jag sedan flyttade ut till Gunnilse, var det dags att ta mig ytterligare ett steg till en högre krets mot återvinningens nirvana. Det fanns en grön komposttunna i plast vid huset. Jag får erkänna att jag tycker det är lite äckligt med att röra om i en kompost, men jag tänkte att det var dags att jag skärpte till mig och tog mitt ansvar för miljön. Sagt och gjort, jag började kompostera. Det gick hyfsat bra i några veckor tills det blev ett getingbo i komposten. Då fick jag nog, sprutade en hel burk Radar i komposten och ringde Kretsloppskontoret och beställde hämtning av biologiskt avfall. Ja, jag vet… det var väldigt dåligt gjort och inte alls miljövänligt agerat, men alltså jag fick panik!

Sen har jag haft lite som en sport att sortera så mycket som möjligt, för att minska restavfallet och kunna glesa ut hämtningsintervallerna. Jag har satt upp Kretsloppskontorets sorteringsguide på insidan av skafferidörren, jag har vakat över familjens sortering vid soppåsen och kompostpåsen som en hök. Vilket resulterat i att mina barn satt i soffan och flinade lite nedlåtande mot mig, när det kom en reklamfilm på tv för några år sedan med en mamma som tvingade sin man och sitt barn att sjunga en fånig sång om återvinning av batterier. Någon som kommer ihåg den?

I vilket fall som helst! Nu har jag i alla fall lyckats med hämtning av restavfall bara var fjärde vecka och biologiskt avfall varje vecka. Låt vara att två av mina tre barn flyttat hemifrån, men ändå…

Men, tillbaka till frågan om återvinning i Kvillebäcken. Vad är det som gör att man sorterar sitt avfall egentligen? Spelar det någon roll om det finns möjlighet att slänga i olika fraktioner nära där man bor, eller är det helt enkelt så att det är en fråga om engagemang i miljöfrågan som är avgörande? Det är ju när man står där i köket och funderar på om man orkar diska ur konservburken eller mjölkförpackningen som avgörandet om man ska sortera eller slänga allt i den vanliga soppåsen görs. Eller vad tror ni?