När jag var med och startade magasinet Camino för fyra år sedan så behövdes en röst som visade på allt positivt som faktiskt händer i världen. Inspirerande berättelser från hela världen dök upp i min dator när jag började söka och jag drogs med i en härlig spiral av goda gärningar.

När jag tittar på vad som händer idag ser jag ännu fler spännande projekt. Inom byggande och stadsutveckling finns det så mycket kul. Vi ser äntligen utlåningssytem av cyklar, underjordiska system för återvinning och avfall samt byggnader som är extremt energisnåla. Det byggs på höjden för att förtäta staden och ibland byggs det ute i vattnet för att minska risken för skador vid översvämningar. Allt detta sker samtidigt som ett parallellt system med externa köpcenter, avskärmade lyxsamhällen och flerfiliga motorvägar poppar upp lite överallt… Samhället har lite schitzofreni trots allt.

För mig är nästa steg mot ett mer hållbart samhälle och en mer grön stad att tänka integrerat och kretslopp. Stadens största problem handlar om logistik och avfall. Att få in maten och ut skiten. Det bästa är isåfall att ta in naturen (stadsodling, gröna tak och kompostering) och se till att bygga hus som gigantiska kretslopp.

Någonting som jag inte riktigt förstår är avsaknaden av grönska i städerna. Det har gått år av miljösnack och ändå händer så lite reellt. Men små exempel finns. Titta bara på Albanoområdet som byggs i Stockholm. Ett nytt campus där den biologiska mångfalden kommit i första hand och man bygger för naturen främst. Det är riktigt byggande. Eller varför inte låta naturen komma in i våra hem, i våra lägenheter eller hus? I Balmori Architechts takvåning i New York växer det grönska på innertaken såväl som på yttertaken. Tänk att vakna upp i en djungel.

Jag tror att det gröna kan rädda oss om vi ger det plats. Om vi lär oss av naturen och hur de gör för att inte skapa överflöd, avfall eller smuts. Hur skapar vi smutsavstötande ytor, precis som ett löv? Eller hur ser vi till att byggnader lever och tar del av ett kretslopp snarare har en negativ påverkan?

Michael Braungart, en av grundarna till Cradle to Cradle-konceptet (Vagga till vagga) menar att myror är hållbara trots att de är många. Vi är många människor, och vi blir allt fler. Men naturen har inget designproblem, det är det vi som har. När ska vi börja bygga livsstöttande system med plats för människor, djur och natur? Där varje människa bär del i att uppehålla systemet snarare än att bryta ner det. Kanske är det då snarare fler människor som behövs!

Johanna Stål
Chefredaktör Camino magasin
www.caminomagasin.se

Läs mer här!
www.cradlenet.se
www.mbdc.com
www.biomimicryinstitute.org