Hisingspojken Åke Nilsson, projektledare på HSB och med bakgrund som ordförande i BK Häcken, växte upp i kvarteren runt Kvilletorget på 50- och 60-talet.

Han beskriver en mycket levande stadsdel. Brämaregården var förvisso inte den bäst ansedda stadsdelen, besök utifrån var ovanligt förutom på lördagar då Systembolaget var stängt och Kvilletorget var ett ställe i stan där man kunde köpa ”dyringar” (en kvarting Renat) från män med stora överrockar.

 Men torget hade framför allt en levande handel av annat slag. Här fanns Hisingens handelscentrum där tillresta bönder från övriga Hisingen sålde sina varor. Här låg också en av stadsdelens två biografer, Gnistan, där Åke såg sin första barnförbjudna film: ”Katt på hett plåttak”. På torget samlades också folk till politiska möten. Albin Ström, utbrytare från socialdemokraterna som var med och startade Vänstersocialistiska Partiet, var en karismatisk agitator som ofta drog mycket folk vid sina offentliga möten.

 Brämargården på 50-och 60-talet var klassisk arbetarmark, här bodde hantverkare och varvsarbetare. Grabbarna gick aldrig längre än 7-årig skola, sen var det raka vägen till Götaverkens industriskola och arbete på varvet. Precis som fäderna före dem.
–Den som fick för sig att läsa vidare ansågs vara lite knepig, universitetsstudier förknippade man med sådana som ville vara lite förmer än andra. Man skulle hålla sig till sin klass, berättar Åke.

 Bostäderna i områdena var påvra så långt fram som på 60-talet. Men gårdarna var fina. Detta var före massbilismens tid, så husen hade vackra förgårdar med planteringar framför entréerna. Idag är dessa förgårdar parkeringar. Innergårdarna var stora med plank och grönska. Här kunde man både lira boll och bedriva hantverksverksamhet. Lägenheterna hade oftast inga badrum. Wc fanns i bästa fall på svalen och badrum delade man i källaren. Många gick fortfarande till badhuset nere vid Ramberget på helgen för sina veckobad.

 –Kville var en spännande plats för en ung göteborgsgrabb som mig att växa upp på. Det var enkelt att cykla in till stan via Hisingsbron, en vridbar gång- och cykelbro som låg direkt på vattnet. Det gick också flera färjor mellan centrum och varvens stora arbetsplatser. Och när isen lagt sig över hamnen sprang vi kvillegrabbar på isflaken över till andra sidan, minns Åke. Det sistnämnda är väl inget att rekommendera idag, speciellt inte om man likt många av kvillegrabbarna inte kan simma…

 Fotboll spelade man såklart i BK Häcken som hade sin gamla klubbstuga ovanför Tyskens gotteaffär. Och tänk killarnas spring och prat runt karaktärer som ”Skridskon”- som alltid gick omkring klädd i blått och vitt och ledde en blåvitmålad cykel. ”Kapsylen”- som samlade aluminium- kapsyler i sin väska och sades göra sig en förmögenhet på det eller ”Ett öre”- som var fena på huvudräkning och blixtsnabbt uppmärksammade varvslönekontoristens felräkning på ett öre.

 Många av dessa härliga ingredienser kommer att finnas i modern tappning även i 2000-talets Kvillebäcken med omnejd. Utan tvekan är det en spännande stadsdel att bo i. Det är fortfarande en blandad stadsdel med många olika människor. Handeln på torget har goda förutsättningar att återuppstå med någon form av marknad vid Vågmästarplatsen. I Kvillebäckens nya kvarter finns en slags förträdgårdar planerade. Cykelåkandet har varit prioriterat i planarbetet och förhoppningsvis kommer människor att umgås mycket på gårdar, gator och i parker även i den nya delen av Kvillebäcken.