Jag ställer mig upp från datorn och tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster. Vyn jag betraktar är från sjunde våningen i ett miljonprogramshus i Uppsalas utkanter och ger mig hela staden med domkyrka och slott vid horisonten. Ja, vad skall man ha det här till, tänker jag, och sätter mig återigen ner och stirrar in i datorns skärm.

Det är måhända lite märkligt att börja ett gästblogginlägg om Kvillebäcken på centrala Hisingen med vyn från utkanten av Uppsala. Detta tarvar en förklaring. Jag är inbjuden att skriva på denna blogg som representant för nätverket YimbyGBG och som före detta närboende till Östra Kvillebäcken, en roll och ett boende som jag fick lämna när jag blev erbjuden ett nytt arbete. Att flytta från stadsdelen jag bodde i var den största nackdelen med att jag tackade ja till ett jobb i Uppsala.

När jag bodde i den norra del av Brämaregården som – efter diverse nybyggande med bevarande av gatustrukturen under 1970-talet – kallas för Kvillestaden hade jag inte någon sådan utsikt som jag har idag. Åt ett håll hade jag utsikt mot ett parkeringshus, vilket skall sägas vara föga upplyftande. Åt andra hållet kunde jag däremot titta ner på två affärer och en väg ut från Kvilletorget, mellan mitt hus och huset på andra sidan. Dessa tio meter av gata gav mig mycket mer nöje än vyn över Uppsala ännu har lyckats ge mig. Dithän kunde man alltid kika ner och se om blomsteraffärsinnehavaren som vanligt stod ut och rökte, sörplade kaffe eller talade i mobiltelefon – oftast minst två saker samtidigt – medan människor traskade till och från sina bostäder, torgets lunchrestauranger och pubar eller sitt arbete.

Nu skall jag inte påstå att det inte är värt något att ha en spektakulär utsikt. Då och då får man ju besök och kan imponera gästerna med utsikten och sedan kan man glömma bort den, då den ju inte tar någon plats. Utsikter är på sätt och vis bra på så sätt att den inte tar upp någon kostsam boarea i befintliga lägenheter. Däremot kan den tyvärr ta upp en massa stadsrum som istället kunnat ge plats åt boende och verksamheter som idag har svårt att finna sin plats.

Om jag fick välja så skulle jag återigen föredra en ospektakulär utsikt. Att ha närhet till ett varierat utbud av verksamheter och ett gott läge för kollektivtrafik är för mig och många andra faktiskt mer nyttigt och trevligt i vardagen än en utsikt. Sedan medförde detta varierande utbud av verksamheter – även de som jag själv inte ville eller behövde besöka, som arbetsförmedlingen – till att det ofta fanns folk som gick förbi nedanför min balkong och mina fönster. Utsikten från mitt fönster, där jag satt vid datorn, var något av en insynsskyddad servering, där jag med kaffekoppen i hand kunde sitta och titta på människor. Med tanke hur populärt det är att sitta på uteserveringar och titta på folk så kunde man inte klaga; billigt kaffe och snabbt bredband i jämförelse med Linnégatan.

Utsikt kan tyckas vara en tämligen mundan fråga. Så är emellertid inte fallet i dagens stadsplanering. Utsikten är allt som oftast ett säljargument för de många lägenheter. Detta har, tillsammans med rådande lagstiftning och praxis, lett till att människor som köper en lägenhet eller bostad tror sig köpa rätten till veto kring allt som händer inom synhåll från denna bostad. Då just utsikt anses vara ett säljargument kan man tänka sig att även om dessa människor inte bryr sig så värst mycket om utsikten i sig själv och för egen del, så oroar de sig för att ny bebyggelse som tar bort deras nuvarande utsikt kommer att sänka värdet på deras bostad; den viktigaste och dyraste investering som de flesta människor gör under sin livstid.

Vad jag försöker framhäva är att även om en förlust av en spektakulär utsikt försvinner så innebär inte det nödvändigtvis att det inte finns något att titta på. Det är ofta minst lika intressant att titta på människor och aktivitet än en tall på en tom gräsplätt. Genom att skapa förutsättningar för mer aktiviteter i närområdet så kan detta också tänkas öka värdet på privatpersonens bostad. Om man jämför kvadratmeterpriserna för bostäder i centrala Göteborg, som allt som oftast har utsikt mot föga annat än andra hus och gator, och de miljonprogramshus, som emellanåt ger en spektakulär utsikt, tycks det inte som detta kända säljargument är den viktigaste faktorn i prissättningen. Istället är det läget som driver upp priserna. Ett attraktivt läge skapas genom närhet, närhet som är väldigt svårt att uppnå om alla samtidigt skall tillgodoses med en fin och spektakulär utsikt. Trots detta är det just detta som byggbolag försöker skapa i centrala lägen, ofta med tveksamma resultat.

Min förhoppning, och det är något som jag också propagerade för under samrådsprocessen, är att Östra Kvillebäcken inte skall bli något som inte går att sälja med bättre argument än utsikten. För pricken över i:et hade man kanske också kunnat drömma om att det återigen kunde byggas hus som människor tycker är vackra att titta på, men vi kan ju inte begära det omöjliga!

Olle Jansson, YimbyGBG